Salute the new life!

Solen går sakta upp över Norrköping och lyser in i ett avlägset fönster. Dess underbara sken beundras av alla. Stan står stilla, de första fåglarna börjar att vakna och flyga iväg för att hitta någon slags mat eller bara för att sträcka lite på sig.
I ett fönster når solens strålar en kille som ligger och sover. Han befinner sig Drömmarnas Land.

Men...

En avlägsen ton hörs i hans öron. Vad kan det vara, undrar han, sömndrucket, innan han inser att det är hans mobil som låter. Han sträcker sig efter den med sina avdomnade armar, tittar på displayen för att se vem det kunde vara. "David" lyser med vita bokstäver in i hans ögon. Han öppnar mobilen för att svara.
En röst hörs i andra änden av luren:

- "Tan-tan, du har prov om fem minuter!"
- "Va...?"

Där vaknade jag, dötrött efter gårdagens spelande med mitt Xbox 360 till klocken två på natten. Tänkte att jag gör ett uppdrag varje kväll nu till jag klarar ut spelet. Problemet är att när jag är trött fungerar min hjärna inte lika bra som annars...tar tillbaka det där.
I alla fall så var klockan 9.55, jag hade tydligen prov i ekonomi om fem minuter, så det blev att ta på sig alla kläder riktigt fort och tävla med andra cyklister vem som först kunde korsa en väg snabbast. Vann ju, eftersom de flesta höll sig borta (det var knappt någon ute).
Satt i skolan till runt två, då Stoffe och jag drog ner på stan och köpte varsin blomma med matchande nalle till Jonas som tog studenten idag! Träffade Carolina Landberg på vägen och Stoffe vart helt chockad när hans viskning inte hördes och han trodde han blev dissad, men jag tog ju tag i det och hälsade ordentligt.
Väl på Hagagymnasiet träffar man ingen mindre än Coffa also known as Yoda, Martin also known as Eder och andra små filurer. Dom hade haft avslutning, och lämnat in en plånbok till polisen (dagens goda gärning).
Jonas klass fick det mest missplacerade fönster man kan tänka sig, det var något förbannat elhus ivägen så man kunde se alla klasser förutom deras. För att se dom var man tvungen att förflytta sig genom flocken av svettiga människor som plågades av värmen till att man kunde....ja, se fönstret, rätt simpelt förklarat.

Sen till en rolig färd genom Lindö. Stoffe och jag cyklade till Lindö för att vara med Jonas och hans släkt för att fira honom. Vägen dit var förjävlig.
Först kom vi till en rondell. Vi hade sett på kartan att den rondellen skulle vi inte passera för då hade vi åkt för långt, men på vägen dit fanns inga tecken på civilisation what so ever, så vi fortsatte. Längre fram hittade vi Lindös rikemanskåkar, och det var här de verkligen problemen började. Vi skulle till Fyrvaktargatan och vi (eller jag) tänkte att vi gör som riktiga män och skiter i vägbeskrivningen och kartor utan bara kör omkring tills vi stöter på den. Måste varit min otursdag, för vi lyckades åka på varenda gata FÖRUTOM just den gatan. Jag tror jag aldrig kommer få ur Travbanegatan ur huvudet, och Medvindsgatan levde inte upp till namnet.
Till slut (efter ett antal utfrågningar av förvirrade Lindöbor, stort tack ska de i alla fall ha) hittade vi dit, då vi gav upp all heder och kollade på Stoffes foto av Lindö.
Deras hus måste vara ett av de finaste husen jag någon sett! Helt underbart, mysigt och bekvämt, skulle lätt kunna tänka mig att bo där.
Mat, packet och mycket skratt bjöds det på under kvällen, och så fick vi höra Jonas extrema bas som bokstavligen gick rätt in i våra hjärtan. Han skulle kunna starta ett hjärtklinik där, istället för att använda såna där elchocksklaffar kunde man använda Jonas bas istället. Kanske blir billigare!

Så nu sitter jag här och lyssnar på musik för fulla muggar. Ska också rekommendera Coffas nystartade blogg; coffz.blogg.se. Han blir säkert glad om ni tittar in där också!

Och så kan jag säga att jag saknar en person väldigt mycket.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0