Snart är det dags. Drygt två veckor kvar. Norrköpings friidrottare jublar, IKNF:are som Tjalviter. Ut med det gamla och in med det nya. Stadium Arena i mitt blåa hjärta.
Vårt nya hem är snart klart och redan nu sitter jag och längtar efter tävlingen på Luciadagen. Att få sitta i startblocken på "era platser", ljudnivån i arenan sänks lite grann för att respektera löparnas koncentration för att sedan gå upp i "färdiga" och totalt isolera altt ljud. De drygt två och en halv/tre sekunderna känns som en evighet innan det man väntat på kommer; skottet, startsignalen, klartecknet på att släppa lös allting och bara forcera framåt tills man når målet och dunkar in i den halvmjuka mattan så man inte flyger in i väggen.
Gud vad jag älskar sprint...

Vad jag älskar mindre är det här med huvudvärk, just nu har jag en sådan som bara inte vill försvinna. Det jag skrev nyss tog ut en del på huvudet, så det blir inte så mycket mer just nu. Imorgon lovar jag ett lite längre inlägg...