The Blue Lightnings

Det var drygt över ett år sen jag tävlade sist, om man inte räknar med seriematchen i Jönköping i mars/april. Att sen tävla i vår egen inomhushall är även det väldigt speciellt eftersom man i princip tillbringar varje kväll vardagskväll där i, springer, hoppar och lyfter. Älskar den hallen.

6:e januari var det, i Eskilstuna, när jag sprang 60 och 200 meter med en halvt söndertränad rygg och kunde inte få till det med löpningen. 7.14 på 60 m och 22.99 på 200 m var väl rätt okej när man var skadad. Igår blev det 7.02 på 60 meter. Och om pappas klocka faktiskt stämde (känns rätt osannolikt, men man vet aldrig) när han klockade mig på min sträcka i 4x200 meter så kommer jag gå runt med ett leende ett bra tag framöver. 21.4 är fasen inte dåligt.
Och måste även säga att Jonas Forsman är typ Sveriges bästa starter. Helt i min smak!

Seems like the weather is changing

Lugnet före stormen

Äh, det går nog bra.

Hazzard

Och så drar man iväg till Kulturkammaren för rep with da band och det kommer bli bra!

And a big smile covered his face

Höm höm, sitter just nu och beundrar lillasysters nya systemkamera. Till skillnad från förra så har den världens coolaste lens och även en dölång sak som man använder för att ta bilder på avstånd. Kan inte ett skit om sånt där men den är riktigt najs.
Satt förut och försökte skriva ner "Master of Puppets" i Guitar Pro för att se hur mycket jag kunde och insåg att "fan, den är ju inte så sjukt komplicerad". Undrade väl mest över hur det egentligen gick till när dom skrev dom riffen.
Tävling på lördag, spelning på lördag. Looking forward to it!

A message

Tänkte ta och skriva något medan jag väntar på att pajen kylnar en aning, glömde den i micron och nu ser den ut som jag vet inte vad.

Efter en helvetes massa gitarrspelande har jag lyckats få upp ögonen/öronen för Coldplay igen. Trots att det deras musik kan betraktas enkel (från ett mer metal-perspektiv) är det fan i mig underbart. Men speciellt en låt som jag blev kär i direkt när jag hörde den för snart ett år sen.

A Message

My song is love
Love to the loveless, shown
And it goes up
You don't have to be alone

Your heavy heart
Is made of stone
And its so hard to see you, clearly
You don't have to be on your own
You don't have to be on your own

And I'm not gonna take it back
Well I'm not gonna say I don't mean that
You're the target that I'm aiming at
And I get that message home

My song is love
My song is love, unknown
And I'm on fire for you, clearly
You don't have to be alone
You don't have to be on your own

And I'm not gonna take it back
And I'm not gonna say I don't mean that
You're the target that I'm aiming at
But I'm nothing on my own
Got to get that message home

And I'm not gonna stand and wait
Not gonna leave it until it's much too late
On a platform I'm gonna stand and say
That I'm nothing on my own
And I love you, please come home

My song is love, is love, unknown
And I've got to get that message home


Old times

Love gick nyss, har spelat gitarr med mannen i drygt 8 timmar (+ - en halvtimme) medan vi jobbat på en setlista inför nästa lördag och man märker en hel del musik man har lyssnat på när man var lite yngre, runt tretton, fjorton år när jag hade min "guldålder" (eller vad det nu var) då jag lyssnade på Simon and Garfunkel, Beatles och CCR utan vetskap om metalgenren alls. Eller rättare sagt; jag fick en släng av den varje dag när jag kom hemskuttandes från skolan och Jessica höll på att spränga vår relativt tåliga TV-apparat med rock och metal från Bandit Rock. Allt detta medan hon låg och sov! Det var en vanlig syn när man kom hem; huset håller på att skaka sönder av musiken, grannarna Falk löper amok på grund av oljudet och mitt i allt detta finner man storasyster sovandes i soffan. Måste vara därifrån jag fått det.

Ibland saknar jag det gamla huset i Krokek. Ångrar inte att vi flyttade in till stan, nej nej, men Krokek var charmigt på något sätt, till och med huset var älskat trots det faktum att det var ungefär lika fallfärdigt som en nedbränd ladugård. Mamma förde en hopplös kamp mot växtligheten på baksidan, trädgården (det som var kvar utav den) var rastplats för Zimba och begav man sig ut i det höga gräset, som inte alltid klipptes, var det nästan ett under om man inte trampade på före-detta hundmat/kattsand (nej, vänta, det var La Fei). Framsidan bestod av en sjukt stor...buske? Det var nog ett träd men hade tappat hoppet på att ta sig därifrån, sunknat ihop (är det ens ett ord?) och blivit till en truske...typ (jag skrattar högt för mig själv). Gräset däremot var riktigt mjukt på framsidan men att gå barfota där var rena dödsdomen för fötterna eftersom det befann sig x antal pinnar gömda i gräset och hade en riktigt dålig vana att ge mina fötter oåtkomliga stickor som endast kunde tas bort med en pinsett och ett riktigt irriterat humör, mamma brukade få mig att gråta när hon inte rikigt lyckades få ut den på första försöket och gick berserkargång med pincetten. Allting slutade i och för sig med ett "så" och ett "akta dig för pinnar". Mm, gamla tider.


I'm telling you...

Yeez. Varför är just jag dålig på att berätta saker? Why, God, WHY?!". Nu är ju jag i och för sig agnostiker så om jag ska skylla på någon så kommer det bli mor och far, som i sin tur kommer skylla på deras mor och far (inte för att de hade samma) och det kommer till slut leda till den skyldige, nämligen den första människan som var...asiat? Tänkte först på Lucy, men så vitt jag vet är den äldsta människan av asiatiskt ursprung. Men det kan vara så att "asiaten" gick rakt åt helvete fel när han skulle plocka skalbaggar i Kenya och hamnade istället i Mongoliet, till tibetanska munkar (yes, dom existerade då...några år senare...). Så den första människan kanske är från Afrika i alla fall. Det känns som om Afrika behöver det att skryta om för krig, svält och folkmord ligger inte direkt på "do want"-listan. 

Jag undrar förresten vart alla biståndspengar till Afrikas länder tar vägen. Det känns som om alla pengar helt enkelt försvinner för det verkar inte alls bli något bättre där nere. Kanske för att det bor 900 miljoner människor i hela Afrika (enligt Wikipedia) så det tar nog ett tag innan det faktiskt är bra där nere. Men sedan kommer ju växthuseffekten och gör hela kontinenten obeboelig så det slutar med att alla måste kuta norrut. Det slutar säkert med att 6 miljarder människor trängs på det sista lilla isblocket som ännu inte hunnit smält än, i full färd med att tänka "why, God, WHY?" för att sedan när isblocket ger vika och 6 miljarder pingvinaktiga grottmän plumsar i i det iskalla vattnet inse att, "just det, det var ju vårt eget fel att det blev så här och inte Guds" samtidigt som de pekar tummen upp mot skyn och i kör skriker ut "I'll be back" med tysk brytning och med en förbryllad, skäggig, vitklädd man som åskådare vars enda tanke är "vad fan hände?".

Som sagt, jag är sjukt dålig på att berätta saker.



You labeled me, I'll label you

Galet trött. Usch, kanske är träningen och tidiga morgnar som bidrar till det.
Fast träningen är ju inte så jobbig egentligen, mest på grund av att Krister varit utomlands i en halv jäkla månad.
Han får nog fart på träningen imorgon, yay!

Och "One" samt "Unforgiven" är mina theme songs.

Oh yeah.

Tänker dock inte länka låtarna, sök på yt.
(Kollar ju inte i alla fall)

What I've felt
What I've known
Never shined through in what I've shown
Never be
Never see
Won't see what might have been

What I've felt
What I've known
Never shined through in what I've shown
Never free
Never me
So I dub thee unforgiven


...

Haha, jag ler nu.

Running and all that.

Höm höm, inte ofta dessa sjukt skumma idéer flyger förbi och kraschlandar på en.
"Ut och löp."
"Va?"
"Ut och löp. Kom igen."
"Nu? Klockan är halv tio...?"
"Och?"
"Kallt, halt, snö, is."
"Och?"
"USA."
"Point taken."

Bestämde mig för det, det var nog igår till och med, att jag ska fan till USA. Oavsett vad som krävs (lär kanske får äta upp det senare).
Även om det innebär att gå ut och löpa 45 minuter klockan halv tio på en onsdagskväll.

When I grow up

"The beauty of sprinting lies in its simplicity. Running is the rawest form of athleticism: no piece of equipment can control your fate; no teammates can lift you up or slow you down. It's just you and your motor to the finish."


Evil beware...

Jaha, det här känns ju nödvändigt. Tisdagar brukade vara rätt softa eftersom sovmorgnar infann sig och första lektionen började skapligt samt att kunna äta lunch och ta det lite lugnt innan träningen vid halv två. Nu däremot bestämde sig schemaläggarna för att jävlas och sättet de gör det på är grymt evil.
Psykologi klockan 8 på morgonen och sen...ingenting! Hem för att sova är uteslutet, hamnar alltid i det tillståndet när man är trött men anser att det är bortkastad tid att gå och lägga sig igen, så nu måste jag vänta tills halv sex när Jonas kommer och hämtar mig för ett styrkepass i arenan. Funderar på om hallen är öppen så här dags så man kan träna ett morgonpass efter psykologin. Det vore najs!

Athlet for life

Skadad i ett år. Och nu är jag tillbaka.

Har verkligen saknat det här.

 

 


Locked away

Efter att ha skrivit lyrics i ungefär två och en halv timme anser jag att det är dags för Might and Magic!
Oh yeah!

Similarities

Satan vad jag hatar Guitar Pro ibland. Eller det kanske är min dator jag ska hata. Problemet är nog inte själv Guitar Pro, utan själv datorn...vilket i så fall är datorns fel..! Därav hatar jag den här datorn!
Det är rätt jobbigt när man sitter och gör justeringar i en låt, som när jag lägger till hi hats, typ 40 på rad. Varför måste då dumburken stanna upp och tänka efter "hm, han lägger en massa hi hats...snart byter han, gäller och hänga med*PAUS*...nee, men NÄSTA gång!*PAUS* (WTF, sluuueeetaa!" blir min respons). Den tänker nog som jag (världen är full med kuggfrågor). I och för sig så är det ingen kuggfråga, inte en fråga överhuvudtaget, men i alla fall.
Anyway.

Until it sleeps

"Metallica - Bättre än sex"
Tja...

RSS 2.0