Blowin' in the wind
För fyra år sedan såg världen ut som en stor, glad smiley. En smiley med det bredaste leendet i världen där alla log och var lyckliga, där alla log mot den nya dagen och välkomnade varenda människa vars väg korsade sin egen, hjälpte de som behövde det och ingen övergavs. En oegoistisk värld, en otrolig utopi.
Så här såg jag världen för fyra år sedan. Fyra år är för många en minimal tidsskillnad, men för en person som anlände till denna värld för tjugo år sedan är det en lång promenad och varje steg längs den promenaden är unikt och värdefullt.
Varje steg bygger upp promenaden och min promenad har varit unik och värdefull, min väg har korsats av både lyckliga, olyckliga och likgiltiga människor, var och en har fört upp sin egen milstolpe i marken längs min väg som påverkar mig på olika sätt, både positivt och negativt. Jag har haft privilegiet att ha blivit ackompanjerad av otroliga personligheter längs min väg, några som fortfarande vandrar med mig och några som svängt av på jakt efter nya äventyr.
Jag har även haft en hel del obehagliga möten med personligheter som med våld fört upp sin milstolpe och tvingat mig stanna upp för att beskåda den innan de abrupt springer vidare längs deras väg och lämnat mig vid vägkantan. Att dessa människor existerar hade jag inte en aning om för fyra år sedan.
Världen var aldrig en stor smiley som jag så naivt trodde. Leendet satt i mitt huvud och visade upp sig genom mitt ansikte, där den alltid kommer befinna sig.
Never free, never me
Det var lukten av Wella-hårspray som förde mig tillbaka till den här bloggen, det och saknaden av en plats där jag kan tömma mig själv från allting jag ofrivilligt kedjat mig fast till och även saker jag med glädje släpat med mig. Jag läser igenom allt jag skrivit från september 2007 och inser hur lik jag är nu som då, och hur olik jag är nu som då.
Jag avskyr förändring, specellt när det sker mitt framför en, men istället för att acceptera blundar man, håller för öronen och sjunger högt för sig själv i hopp om att en minut senare när man återvänder till verkligheten så ska världen exakt likadan som den var innan. Jag avskyr förändring för att jag själv aldrig vågar ta steget över tröskeln, se mig omkring och andas den friska luften som alla andra gjort och fortfarande gör. En hemmafru är vad jag är, som vinkar sina barn farväl med en näsduk i ena handen och en sopkvast i den andra.
Men allt är inte dåligt, jag har mina underbara vänner, jag träffar människor jag aldrig trodde jag skulle träffa igen, jag agerar pausunderhållning på en spelning och glömmer totalt bort tredje set utan istället befinner jag två kilometer därifrån och äter, jag skrattar åt mig själv tillsammans med min spegelbild, jag sitter i mitt rum och uppskattar varje ton min gitarr gör och hur otroligt tacksam jag är för de där musiklektionerna på måndagarna i skolan som fick upp mitt intresse för musiken som senare skulle bli min passion, jag står på en scen och får en känsla av att "här hör jag hemma" medan jag sjunger för mig själv och skiter i om min röst bryts på en visst ställe, och jag inspireras fortfarande av samma person så som jag inspirerades för fyra år sen.
"I'm indestructible". Men skölden börjar bli otroligt tung, men åt det skrattar jag bara, tar ett djupt andetag och flinar. Funkar alltid.
Sneaky peaky
Alltså hej?
