Seriously...

Orkar inte börja detta inlägg med att be om ursäkt för att det var länge sen jag skrev, jag behöver skriva lite och därför existerar fortfarande den här bloggen för innan Helvetets porter öppnades kände jag på mig att jag skule återkomma hit som så många gånger förr. Sen att min design än så länge ser ut som den gör sen 2009 är en annan sak. Denna blogg är fan i mig en relik. 
 
Så glad att Whirlpool stängde. Nej, seriöst, det var värt tre månaders arbetslöshet, ekonomi som inte går ihop och mängder med papper som skulle skickas två gånger till Arjeplog. Jag är glad att inte behöva säga "jag minns när jag började här....för 20 ÅR SEN!". 8 minuter paus, mitt arsle. Den som kläckte idén med att ge ett konstant kvällsskift sammanlagt åtta minuter paus, 24 minuter rast och sen åtta minuter paus igen på NIO timmar hade definitivt inte arbetarens bästa i åtanke. Usch.
 
Var jag bra som teamledare enligt mig själv? Nej, inte speciellt. Jag har inte pondus nog för att klara av ett sådant arbete, att välkomna fräscha studenter, som precis haft en av de bästa stunderna i sina liv, till ett arbetsliv där allt som räknas mellan 15.09 och 00.03 är mikrovågsugnar och hur många de kan göra. Från att gå till att slappa varje dag, ha skitkul och umgås med vänner till att producera, producera, producera. Jag lyckades inte, och jag förstår varför. Tufft. 
 
Nu då? 
Avdelningsombud och skyddsombud är mina nya titlar. 
Hur fan då? Vad hände? 
Killen som slänger sina bilnycklar i papperskorgen och missar ringa Rejmes varje dag i tre månader, ska han ha koll på lagar och regler i arbetslivet? Skrattar själv lite inombords när jag även lägger till konflikträdd. 
 
Men det jag saknar i självförtroende väger jag upp i hjärta. 
 
Jag sa en gång att jag ALDRIG skulle jobba med männsikor, aldrig i mitt liv! Jag skulle jobba med något som är dött och stelt, typ maskiner. Men med åren blir man klokare (typ) och med klokhet kommer insikt. 
Jag älskar människor, jag älskar alla människor. Jag blir alltid lika fascinerad över hur olika alla är, hur olika man tänker och ingen är den andre lik. Människors vars liv och historia har format vilka de är som personer. 
 
Jag måste sluta. 

Cemetary Gates

Nae, men annars då? Känns som varje gång jag kommer tillbaka hit inleder jag alltid inläggen med "Det var ett tag sedan" eller liknande, så jag passar på att inleda med en mening jag alltid använder om det plötsligt blir en obehaglig tystnad. Sture sitter för övrigt och råskriker som en brunstig älg och Tai försöker se söt ut så han förhoppningsvis kan få smaka lite av min mat. Även om han är förbannat söt får han inget!

Sista dagen på jobbet idag för den här veckan, sista lugna dagen innan helvete öppnar dess portar och släpper lös tre nya rekryter som ska ta plats på Whirlpools mini-lina, med jag som deras manliga version av en chef-dominatrix, ett vakande öga som aldrig sover och som bestraffar alla snedsteg och felkopplingar med min piska.
Melodramatiskt som fan, den vanliga versionen är att jag är team leader och det kommer tre nya personer till linan som jag har ansvar över. Ska bli spännande. Men jag har ingen som helst lust att jobba idag, allt jag vill är att titta på film med Therése och mysa järnet. Jag gillar att jobba kväll pga man jobbar endast fyra dagar och man börjar klockan tre varje dag, men det jag hatar mest av allting är att jag och älskling inte ses alls förutom på helgerna, i och med att vi jobbar om varandra. Det blir i princip "Hej, älskling, godnatt" - "Jag går till jobbet nu, älskar dig". Därav är helgerna mycket mer underbara än de brukade vara förr, just för att då får jag vara med min andra hälft och vakna upp bredvid henne. Underbart är bara förnamnet!

Nej, jag ska ta och gå på toaletten nu, sedan ska jag nog traska iväg till jobbet, sista dagen inför helgen. Längtar tills på fredag för då är det fan i mig mys! (Så du vet, älskling! <3)

Asylum

Sitter och skrattar åt mig själv när jag läser igenom bloggen för kanske femtielfte gången samtidigt som jag försöker jämföra hur pass bra jag trivdes med att vara en skägglös pojke vars intressen involverade friidrott, dataspel och häng i replokal till klockan två på natten med att vara en man (per definition) med sin egen familj (bestående av min underbara Therése, vårt lyckopiller Tai och våra två katter Albus och Sture) som arbetar med att montera microvågsugnar, bor i en två-vånings etagelägenhet och jag kan helt ärligt säga att jag trivs så mycket bättre nu än vad jag någonsin kunde förställa mig. Jag hade ingen aning om att jag skulle hitta kvinnan jag så innerligt vill spendera mitt liv med så pass tidigt och vem jag än ska tacka så tackar jag med all kärlek jag har. Vi har "bara" varit tillsammans i lite mer än 9 månader men vi har redan börjat vårt liv, och på lördag åker vi mot Turkiet där vi lovar bort oss själva till varandra.
 
Vad jag inte trivs med är det här dåliga sidorna, varför är det flera sidor från förr som inte vill vändas och varför är det flera sidor där jag försöker vända på dom tvingar de sig tillbaka likt en ovälkommen infektion?
 
För att överleva
Måste infektionen dö
Döda monstret som äter upp mig inombords
Infektionen måste dö.

Så förlåt för allt, du är mitt allt och det är allt som räknas.
Jag älskar dig.

To my one true love

Sanctuary (to my one true love)

When I say you mean the world to me
I don't lie
When I say I love you more than anything
I'm sincere
When I stare into your hazzle eyes
I see my

Sanctuary

You are my saint
Sent down from heaven to clear the taint

You guide my way
Turn me to the right path when I'm astray

Where it up to me
By your side I'd always be

One love takes two
Oh, darling, this song is för you
And me
'Cause this is our destiny

I will hold a shield above our heads
I will shelter us both
I will stand by your side
Til' the end of time
I swear on my life

You are my saint
Sent down from heaven to clear the taint

You guide my way
Turn me to the right path when I'm astray

Where it up to me
By your side I'd always be

One love takes two
Oh, darling, this song is för you
And me
'Cause this is our destiny

I need you, I need you more than you will know
I love you, I love you more than you will know
I mean every note that I just wrote
I need you more than Chandler needs a bigger boat


Sanctuary

Imponerar mig själv genom att hålla den här bloggen levande. Med tanke på att de senaste besöksantalet inte ens sträcker sig över två personer per gång (vilka antagligen är jag själv, en gång från mobilen och en gång från datorn) är det ens värt att hålla på? Det är alltid skönt att skriva av sig, så slutsatsen blir att bloggen är mer för mig själv än för läsaren.

Hur som helst, livsuppdateringing verkar flyga in här i huvudet så det är dags att skriva upp vad som är...uppskrivet. Hrm.

Jag är inne på mitt livs äventyr tillsammans med den finaste personen jag kan tänka mig. Therése och jag är inne på vår femte månad som par och mina förra förhållanden har alltid dalat härifrån men nu är det tvärtom, allt bara pekar starkt framåt och starkt uppåt, känns verkligen skönt att ha hittat någon man vill spendera resten av ens liv med så pass tidigt och jag är tacksam för varje sekund jag får vara hennes.  

Och så ännu mer glada nyheter; vi ska bli sambos! Jag kan knappt tro det, är lika exalterad som en brunstig älg på speed och alldeles för starkt kaffe (...?). Haga är vår destination, på tok för nära Donken men det ska nog inte bli några problem alls. Hemfärden från krogen får dock avverkas med taxi då Marielund inte direkt är ett område man vill befinna sig i efter klockan nio. Föreställ dig att åka förbi där och på ett tak står åtta överviktiga Mc-snubbar och försöker döda ens bil med enbart blickar. Tur att Love är militär, han har säkert en eller två hagelgevär i strumporna.

Att göra microvågsugnar är ingen konst. Eller med tanke på vad alla konstnärer anser är konst skulle man med nästan all säkerhet kunna kalla mig microvågsugnens Picasso, i alla fall första veckan då varenda jävla ugn såg deformerad ut. PEMA däremot är awesome, Whirlpool är awesome, jag är awesome på att popnita...säglger vi. Men jag känner ingen ångest att gå till jobbet så det är positivt, men jag kanske bör jobba lite längre innan jag "vill ta en AK47 till jobbet och mangla ner hela stället" - Anonym.

Jag har hur som helst en otrolig motivation att jobba så Therése och jag kan få det så bra som möjligt, om någon in världen förtjänar de allra bästa så är det hon, för den tjejen betyder världen för mig och allt jag önskar är henne och oss all lycka i som finns.

Jag lär nog inte dyka upp här på ett tag.

Or am I?

Public enemy No.1

Shit, jag är vid liv och den här bloggen är fortfarande vid liv efter 4 och ett halvt år, imponerande. Jag har flera gånger övervägt att radera detta nav av minnen men alltid blivit överrumplad av den lättsamhet som mina inlägg utstrålar och på så vis har elimineringen skjutits upp ett par månader.
För det är otroligt skönt och rogivande att kunna gå tillbaka i tiden och åtminstone försöka minnas de situationer, de känslor och de människor som befinner sig mellan raderna, hur allt verkade helvete men i själva verket var alldeles underbart. Speciellt dessa ryskalektioner verkade ha underhållit/stört mig i x antal år men vem hade inte blivit ärrad för livet av en galen, ukrainsk tant som putsade ryska automatvapen under lektionstid och tvingade sina elever att både titta på tavlan och skriva av samtidigt.

Sen kom det här med Metallica in i bilden. Jag som trodde att min System of a Down-period var extrem, åh så fel jag hade. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod och predika för Max att Metallica är bara skrikmetal med dödskallar och död medan jag viftade med min Coldplay-flagga. Vad det var som tog fart beats me, men jag vet när och vart jag befann mig när Love smsade en lista på lite hårdare Metallica-låtar som behövde tränas in när ett visst Metallica-tributeband krävde en sångare. Första tonen var Justin Beiber x80 men musikerna i rummet verkade inte bry sig så länge de fick spela sina solon och headbanga lite grann.

Mycket av bloggen har ockuperats av inlägg om friidrottsträningar, friidrottstävlingar och annat smått och gott angående friidrott. Jag kan faktiskt ta och citera mig själv här, 16 år gammal: "Ja, varför inte börja med den extremt härliga cykelturen till Vrinneviskogen som jag gjorde idag, till det som är mitt liv; friidrotten (inte skogen alltså)." Uppenbarligen hade jag ett sinne för humor redan då, även om det är definierbart. Vad som hände mellan punkt A (cykelturen) och punkt B (i skrivandets stund) har jag inte en sjuhelsikes aning om. Jag var såååå säker på att det var min framtid och ingenting kunde ändra på det, ingenting! Men en gissning är att från den stunden min otroligt (o)lägliga ryggskada kom med in i bilden och tvingade när en förstörd och uppgiven Jonathan uppkom ett nytt intresse, något som fick ens liv att ta en skarp vänstersväng på en tungt traffikerad gata och sedan glida längs med den nyupptäckta vägen. Jag hade alltid velat spela gitarr men aldrig haft orken eller kunskapen till det, men nu när man blir bänkad av kroppen själv slog sig tiden ner bredvid mig, lutade huvudet åt sidan och somnade, och hans jämna snarkningar och andetag utgjorde en naturlig metronom som slipade gitarrkunskaperna till nya höjder.

Att aldrig göra klart något är något jag alltid varit bra på. Om det nu gäller jobb, skolprojekt eller bara vanliga sysslor spelar ingen roll. Förr spelade gjorde det mycket liten skillnad om man skrev ett prov och när tiden var ute hade man knappt skrivit fem A4 medan resten av klasskamraterna förbrukade papper likt termiter angriper trä. Efteråt var brydde man sig inte det minsta hur det gick, blev man godkänd var det bara ett oviktigt plus i kanten, jag behöver inte det här för jag kommer bli större än det här. I sju år har tanken att "allting ordnar sig" flugit omkring i huvudet och fortfarande gör den det, men bränslet börjar ta slut. Vissa stunder har huvudet begravts i armarna för att skyddas från den omgivning jag ser men inte förväntade mig. Jag hade större förhoppingar på mig själv men naiviteten gjorde mig blind

Men på vissa fronter har det gått bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig.

För sju år sedan flyttade en miljard fjärilar in i min mage på grund av dig. Jag har sagt det förr, men du tror mig inte och det är förståeligt, för hur jag agerade då är fortfarande någonting jag inte begriper mig på alls. Vi har träffats på vägen dit vi är nu och allt har inte riktigt gått som det borde, men under den här långa promenaden har jag alltid undrat vad som hände med dig och vad du gör, tills från ingenstans när du bara satt där. Jag har aldrig gillat telefonjobb men jag tackar ödmjukt Telia för att jag fick träffa dig igen och se nu vart vi är.

(Det här kan bli lite blödigt men det behöver sägas)

Jag älskar dig, du gör verkligen allting mycket lättare, såna här känslor har jag aldrig haft för någon förut, jag har aldrig känt mig så hemma och så trygg med någon, jag känner den lätthet jag kände för fyra och ett halvt år sedan komma tillbaka tack vare dig. Bara av att tänka på ditt leende får mig att skratta av lycka och det känns underbart.

Tack, älskling <3

Locked away

Jag har alltid gillat den här texten.
Tired keeping track on things I've lost
The illusion of freedom in the midnight frost
Blending lights on the street of Hope
Rolling on with perfection down the northside slope

Driven by hatred but a feeling exist
Light shall embrace me, still I resist
Bases are empty only shadows remain
Something is in there, but it's locked away

Basic people locked away
Innocent lives will be saved

'Cause I am locked away
Left in here, will soon decay
'Cause I am locked away
Memories will fade to grey

Thought I hade someone with me but now she's gone
Disappeared through the ceiling in my selfmade vault
Said he would save me but she never returned
Been here for ages, she has lost all concern

'Cause I am locked away
Left in here, will soon decay
'Cause I am locked away
Memories will fade to grey

Where did she go?
Why did she leave my side?
I can never conquer without her by my side
Where did she go?
Why did she leave my side?
Now It's always quiet in here

'Cause I am locked away
Left in here, will soon decay
'Cause I am locked away
Memories will fade to grey
Now it's always quiet in here
I let you go with a roaring cheer

So let it be written, so let it be done

Att det ska vara så förbannat svårt att ha reda på saker, mer specifikt just nycklar. De är helt värdelösa när de går och gömmer sig vilket tvingar ägaren på en ofrivillig skattjakt i hopp om att krysset på kartan verkligen stämmer, men när fan gör den det? Än värre när jag hittar nycklar jag inte letar efter men totalt glömt bort existerade, så om någon vill ha tillgång till en gymnastiksal på en särskilt plats någonstans i Norrköping så hojta till, du har inte fått nyckeln av mig och jag heter Rodrigo samt kommer från Wales.
Däremot vill jag gärna ha tillbaka nyckeln till replokalen, den spelar just nu en nyckelroll i att få igång den absolut bästa projekt någonsin, men nä. Line-upen är på pappret amazing, till skillnad från vad den var för 3 år sedan. Det är en saknad tid som än ej blivit mattbombad och man var tvungen att släpa sin relativt lätta basförstärkare på bussen ut till Smedby för att spela den enda låten man visste på något instrument samt äta chips för att sedan göra exakt samma grej fast den här gången med en annan destination. På rummet stod man utrustad i vad jag kallade "min baströja", ett par fingervantar med avklippta fingertoppar (för att komplettera tröjan) och ett huvud lika stort som en planet. Shit, man var cool då...not. Jag har videos från när jag var 15 år och fick min första gitarr, en 900 kronors Ibanez och en 10-wattare, Takida var de enda som gick att spela men det här med palm-muting var ju inte riktigt min grej. Att stämma den var ännu värre, speciellt när Anders säger "den låter lite ostämd", och åh om den var. Nu har jag i alla fall min Explorer. Den är fin.
Har även börjat med den något halvt besynnerliga hobbyn att försöka skriva ner allt jag tänker på i ett block innan jag drar en barrunda med John Blund, vilket fungerar väldigt bra. Man sover mycket lättare.

Liber

Försöker i detta nu vidga mina musikvyer, känner att jag allt för länge befunnit mig i Metallica-träsket. Det är dags att flytta nu, dags att förnya det gamla. För fyra år sedan existerade inte dödskallar och djävulshorn i tankebanorna, texter som placerar sig mitt i hjärtat, historier om ett förjävla liv med alkohol, headbangande, naivitet, för tidig dödsupplevse, tunga riff, publik som aldrig vill sluta sjunga, tal, dokumentärer, rehabilitering, osv. Metallica har tillfredställt mig på ett sätt inget annan band har kunnat innan, tills jag själv kunde släppa över saker i ett Word-dokument samt i en Guitar Pro-fil.

Dagens musik är läskig. Jag känner mig alienerad, varför är det så här? Oh, vad jag skulle jag inte ge för att inte växa upp i Bay Area, Cali under 70 - och 80-talet...



Var och kikade på kärlekens nya lya, den var otroligt fin med en viss halvläskig utsikt över en kyrkogård. Perfekta grannar som endast väsnas efter midnatt och inte speciellt högt. Det är imponerande att se någon ta ett stort kliv, ännu större att det är en tjej som för 6 år sedan gömde mina pokerchips medan jag snodde hennes sko. Det känns skönt att vara en del av hennes livskapitel och en del av min. En miljard fjärilar har fest just nu.

My beacon of hope

Jag bryr mig inte vad du säger, jag sätter inget värde i dina ord, dina attacker och hot rår inte på mig, hade jag reagerat instinktivt i den situationen skulle det inte blivit vackert. Du pressade mig och du kunde fått ett helvete tillbaka men även jag kan vara lugn och sansad. Jag är inte så omogen som du tror, jag bara bryr mig inte. Varför leva i denna existens där endast hon med de vackraste ögonen, det finaste leendet, varmaste skrattet och den mest underbara personligheten kan förmå mig att sätta min fot på samma plats som jag avskyr.

Hon lyser upp mörket, visar vägen med ett ljus gjort av kärlek, visar att en döende värld fortfarande kan le och att det går att slå tillbaka mot de som så entusiastiskt försöker underminera den.

Det är dags att gå den väg jag stakat ut för mig själv men inte vågat gå längs. Nu har jag även henne att hålla i handen.

She, my beacon of hope.

I take this key and I bury it in you

Metallica får sammanfatta allt åt mig, längre text kommer senare.

Lay beside me, tell me what they've done
Speak the words I want to hear, to make my demons run
The door is locked now, but it's open if you're true
If you can understand the me, than I can understand the you.

<3

Blowin' in the wind

För fyra år sedan såg världen ut som en stor, glad smiley. En smiley med det bredaste leendet i världen där alla log och var lyckliga, där alla log mot den nya dagen och välkomnade varenda människa vars väg korsade sin egen, hjälpte de som behövde det och ingen övergavs. En oegoistisk värld, en otrolig utopi.
Så här såg jag världen för fyra år sedan. Fyra år är för många en minimal tidsskillnad, men för en person som anlände till denna värld för tjugo år sedan är det en lång promenad och varje steg längs den promenaden är unikt och värdefullt.
Varje steg bygger upp promenaden och min promenad har varit unik och värdefull, min väg har korsats av både lyckliga, olyckliga och likgiltiga människor, var och en har fört upp sin egen milstolpe i marken längs min väg som påverkar mig på olika sätt, både positivt och negativt. Jag har haft privilegiet att ha blivit ackompanjerad av otroliga personligheter längs min väg, några som fortfarande vandrar med mig och några som svängt av på jakt efter nya äventyr.
Jag har även haft en hel del obehagliga möten med personligheter som med våld fört upp sin milstolpe och tvingat mig stanna upp för att beskåda den innan de abrupt springer vidare längs deras väg och lämnat mig vid vägkantan. Att dessa människor existerar hade jag inte en aning om för fyra år sedan.
Världen var aldrig en stor smiley som jag så naivt trodde. Leendet satt i mitt huvud och visade upp sig genom mitt ansikte, där den alltid kommer befinna sig.

Never free, never me

Det var lukten av Wella-hårspray som förde mig tillbaka till den här bloggen, det och saknaden av en plats där jag kan tömma mig själv från allting jag ofrivilligt kedjat mig fast till och även saker jag med glädje släpat med mig. Jag läser igenom allt jag skrivit från september 2007 och inser hur lik jag är nu som då, och hur olik jag är nu som då.
Jag avskyr förändring, specellt när det sker mitt framför en, men istället för att acceptera blundar man, håller för öronen och sjunger högt för sig själv i hopp om att en minut senare när man återvänder till verkligheten så ska världen exakt likadan som den var innan. Jag avskyr förändring för att jag själv aldrig vågar ta steget över tröskeln, se mig omkring och andas den friska luften som alla andra gjort och fortfarande gör. En hemmafru är vad jag är, som vinkar sina barn farväl med en näsduk i ena handen och en sopkvast i den andra.
Men allt är inte dåligt, jag har mina underbara vänner, jag träffar människor jag aldrig trodde jag skulle träffa igen, jag agerar pausunderhållning på en spelning och glömmer totalt bort tredje set utan istället befinner jag två kilometer därifrån och äter, jag skrattar åt mig själv tillsammans med min spegelbild, jag sitter i mitt rum och uppskattar varje ton min gitarr gör och hur otroligt tacksam jag är för de där musiklektionerna på måndagarna i skolan som fick upp mitt intresse för musiken som senare skulle bli min passion, jag står på en scen och får en känsla av att "här hör jag hemma" medan jag sjunger för mig själv och skiter i om min röst bryts på en visst ställe, och jag inspireras fortfarande av samma person så som jag inspirerades för fyra år sen.
"I'm indestructible". Men skölden börjar bli otroligt tung, men åt det skrattar jag bara, tar ett djupt andetag och flinar. Funkar alltid.

Sneaky peaky

Alltså hej?

Dyers Eve

Snart, du, är du min.
Ska bli spännande och se om du är min väg härifrån.

Die, die, die my darling

Domestic's on the roll


Never free, never me

What I've felt
What I've known
Never shined through in what I've shown

Never be
Never see
Won't see what might have been

What I've felt
What I've known
Never shined through in what I've shown

Never free
Never me
So I dub thee Unforgiven

Trodde jag var annorlunda. Men nä.

North Carro

"I'm so darn glad He let me try it again,
'Cause my last time on earth I lived a whole world of sin.
I'm so glad that I know more than I knew then.
Gonna keep on tryin' till I reach the highest ground."

Folk sticker.
Läskigt.
Förhoppningsvis gör väl jag med det...eller?

Lawl

Ska nog tatuera mig.

If only...

Things not what they used to be
Missing one inside of me
Deathly lost, this can't be real
Cannot stand this hell I feel

Emptiness is filling me
To the point of agony
Growing darkness taking dawn
I was me but now he's gone


Tidigare inlägg
RSS 2.0