Gööh! På tisdag är det dags. Då flyttar vi in i Ishallen och springer där och inte i mörka Vrinnevi (anledningen till "Gööh!" beror på inläggets tidpunkt, en aning sent...).
Johanna har match i morgon och därför tänker jag avlägga en liten bön för henne och hennes lag, eftersom utgången tydligen är bestämd. Alltså, hon TROR dom kommer att förlora, men det ska jag nog ändra på.
Jag läste förresten en rolig sak i en bok jag fick av min pappa för ett tag sen, "Idrottspsykologi" har jag för mig den heter och den är skriven av en känd norrman...(?) I varje fall:

Ett fotbollslag hade kommit vidare i en stor turnering och skulle möta ett av topplagen som inte hade förlorat någon match i gruppspelet. Den norska "psykologen" bad alla spelare rita av sig själva på planen med bollen och motståndarlaget framför själva spelaren. Resulatet blev att spelarna ritade sig själva som små miniatyrer och motståndarna som jättar, mycket längre och muskulösare än dom.
Deras inställning var att eftersom det var det "mindre bättre" lag så betydde det att dom också var mindre längdmässigt och deras fysiska styrka var rätt ut sagt värdelös jämfört med motståndarlaget.
"Psykologen" hade en genomgång med spelarna och övertygade dom att de var precis lika bra som deras motståndare, de hade bara fått för sig att eftersom det andra laget inte hade förlorat någon match var de praktiskt taget oslagbara.
Trots att det blev förlust med ett enda mål var det en moralisk seger för dom. De bjöd upp till kamp och alla tankar om att motståndarna var oslagbara verkade inte finnas.

Därför, Johanna, tycker jag att du går ut på isen och kämpar till du får mjölksyra ändå ut i fingerspetsarna, för när väl matchen är över (oavsett resultat) vet du att du gjorde vad DU kunde för att vinna den här matchen.
Samtidigt kan du ju alltid le, för det är en slags "taggning", få tillbaka kämparglöden trots att du är trött.

I alla fall, VINN! Make me proud!