Svetlana Petrovna har tagit av boxningshanskarna med hästskor i, inlindade i taggtråd och bytt ut dom mot silkeshandskar. Varför denna underliga förklaringen och vem är Svetlana Petrovna?
Andra frågan är lätt; min ryskalärare.
Den första frågan däremot, skulle ni aldrig gissa om ens jag gav er ett tips.
Det bästa som hänt hittills: vi lärde oss faktiskt något!
Underbart! För första gången någonsin satt jag inte som ett frågetecken, demolerade meningen "jag vet inte", etc. Dock blev jag lite uppläxad när det handlade om ett ord. Hennes svenska är ju inte riktigt perfekt, och blandat med mitt extrema mumlande blev det till missförstånd. Jag frågade vad ordet betydde, och gissa vad hon säger; "du KAN visst! Du vet att du kan, försök nu!". Mitt ansikte antog frågetecken-uttrycket samtidigt som jag gjorde tummen upp åt henne i huvudhöjd och läste vidare.

Vi var på studiebesök på historialektionen uppe i De geers gamla bibliotek, som är halvt som halvt avskuren från elevlivet. Vi fick lite information om olika böcker (göh...) innan vi släpptes lösa för att utforska resten av boksamlingen själva.
På övervåningen (som för övrigt hade extremt lågt tak, det var bara Max och nästan Gustav som kunde gå upprätt) hittade jag en bok som innehöll alla resultat från OS i London 1908. De visade sig att jag skulle vunnit 200 meter där, de sprang runt 22.70. Men sen sprang de ju på kolstubb (grus) vilket dramatiskt höjde deras tider avsevärt. Arlind vart stolt över att han skulle vunnit höjdhoppet med en decimeter.
Jag var ju så dum också att jag när jag såg att "archery" fanns med som gren i OS skrattade jag en sekund eller två, vad gammalt tänkte jag, pilbågsskytte. Tills jag kom på att det faktiskt är en gren i OS...
Jag lade ifrån mig boken.

Skolträningen tog plats i Tjalvegården, där vi hade en massös på plats som visade olika övningar och berättade om musklernas verkan och effekt (tror jag). Plankan i två minuter, något som jag aldrig gjort förut. Magen var okej, men inte arslet (den stora sätesmuskeln, som jag var så duktigt på att påpeka under hennes genomgång). Mjölksyran kom krypande sakta men säkert. Sedan skulle vi göra någon skum övning som gick ut på att den ena personen skulle ligga på en bänk, etc, och hålla uppe ryggen i fyra minuter medan den andra satte sig på benen/baken för att se till att personen som gjorde övningen inte skulle behöva besöka tandläkaren.
David stoppade all blodtillförsel till benen när han satte sig ner, så jag gav upp efter tre och en halv ungefär, till och med tidigare. Ryggen gjorde också väldigt ont, så jag skyller inte ifrån mig. David klarade fyra minuter, men massören gav honom bara credit för att han höll ut så länge.

När det väl var klart hade jag ingen skjuts hem, vilket My också saknade, så vi traskade glatt tillsammans med Lena till busskuren där vi sade hejdå till Lena. Då gjorde My och jag det väldigt dumt val (egentligen var det hon, jag ville gå en andra vägen)
Den vägen vi gick slutade med ett stängsel, men ser man på, en stig in i något litet miniskogsparti! Den tog vi ju självklart. Efter ett tags lunkande kom vi fram till en väg, men inte till den väg vi ville till, utan en väg där inga fotgängare får vistas om de inte vill bli överkörda av en full, polsk lastbilschaufför (vilket vi näääästan blev, han var kanske inte full, men han var nära, runt hundra meter, något i den stilen...). Vi tog oss över den vägen bara för att hamna mitt i ingenstans, en till liten förbannad skog som var ännu mer utesluten än den förra. Jag ville gå tillbaka men My ville fortsätta, vilket vi gjorde, förbi byggarbetet som höll på runt Söderleden, och in på en tomt som jag strikt inte ville gå in på. Men Mys (My) sympatikänsla fungerade inte. Själv tyckte jag deras gräsmatta var kuslig, och jag tyckte jag kunde se någon röra sig inne i huset. Antagligen mannen som bodde där som hämtade hagelbössan för att göra sig av med inkräktarna.

Precis när jag kommer hem ringer Tim och så beger jag mig ut igen. Teaterdags med Sara, Emelie och Tim (Madde kunde inte närvara, hennes marsvin (aka hamster) avlivades idag. Vila i frid) och Frida var den vi skulle vara där för att se.
Hon var superduktig, asbra verkligen, jätteimponerad av hur självsäker hon såg ut på scenen! Önskar att man själv kunde vara sådär modig att ställa sig på en scen framför en massa männskor, helt lugn. Jag däremot får passivt damp på personerna som kollar på mig, och gör allt för att leda deras uppmärksamhet bort från det jag håller på med.
Vi käkade på Top Pizza, kanske det hette. Kebabtallrik med en 50cl läsk, gav en hundring, kostade 75 kronor, men fick tillbaka en tjuga och jag bara "ööööh....okej!", och tänkte inte mer på det. Han slog tydligen fel, kostade 80 kronor. Bilder och mat är en härlig kombination tillsammans med nerdtalk med Tim. Där har vi en härlig kille, alltså! Och Emelie, som blev så sur för att jag gick iväg utan säga hejdå, när det egentligen var tvärtom, och lilla kinkiga Sara, som saknar sin Nicklas så! Ska skaffa en såndär Nicklas-i-papp, som Björn Gustavsson. Då kan hon ha med honom whever, wherever.
Love to them! <3