Säsongen är invigd och nu siktar jag uppåt. Var i Eskilstuna idag för att tävla för första gången i år och sätta ett par skapliga pers. Detta slog också in. Efter en riktigt usel start sprang jag i mål på 7.26 (detta är alltså 60 meter, inget annat). Tangerat klubbrekord och en fin sänkning på mitt tidigare pers på 7.34.
Finalen? Urladdning, total jävla urladdning. Att bli arg innan ett lopp fungerar tydligen, vilket resultatet visade. När jag kom i mål tittade jag förväntasfullt på timern. Fanskapet visade en 7...sen då? Inget dök upp och jag började fundera på om jag hade sprungit på 7 blankt, vilket jag själv tyckte var en svår nöt. Tiden blev 7.18 och förde med sig tre saker: klubbrekord P17, personbästa för mig med 16 hundradelar och tangerat distriktsrekord (Johan Engberg var innehavare av samma tid i den åldern, nu är vi två) . Damn vad jag tangerade saker här!

Kunde ju knappt bärga mig inför 200 meter. Kan ju också säga förlåt till den tjej jag sprang rätt in i på uppvärmningen. Gjorde ett stegringslopp och så gick hon ut i banan och visste inte vilket håll hon skulle gå åt. Det blev att stå kvar för hennes del medan jag var övertygad om att hon skulle flytta på sig, men icke. Vet inte hur det gick med henne, förhoppningsvis bra. Tyvärr stukade jag själv lillfingret (!) av någon konstig anledning, sorgligt. (Ojojojojoj, sjukhuset nästa?!) ....

Det stoppade mig dock inte från att springa 23.11 på 200 meter, pers med en halvsekund. Det roliga var att jag hade tre killar från Råby-Rekarne (?) i mitt heat, alla hade svarta tävlingsdressar. Jag syntas ganska bra där i min blå-vita tävlingsdress.

En väldigt härlig dag alltså!

Ibland har jag ganska lätt för att bli egocentrerad när det gäller sådana här saker. Läs inte om ni inte vill (lite dumt att skriva det längst ner efter allting...det är ju rätt sent?)