Själva idén med sovmorgon är att man ska sova till åtminstone efter halv elva-elva. 09.25 räknas inte. När jag vill sova länge kan jag inte det, och när inte vill så gör jag det ändå, men bevisar bara att jag lever i en annan värld (som Sami och Jeremy har påpekat X antal gånger). Pappa satt vid datan när jag kom ut ur rummet så jag satte mig framför tvn och till min stora lycka började "American Dad" precis på sexan, så den första halvtimmen var räddad.
När det tog slut zappade jag igenom kanalistan på jakt efter något intressant program och det blev till slut en dokumentär på TV4 Fakta om 9/11.
Det var intressant, men också sjukt skrämmande. Jag blir sällan påverkad av sådana saker när jag själv inte är där eller inte är speciellt insatt i det. Nu låter det som om jag är väldigt känslokall, men så är inte fallet.
I alla fall, i slutet av programmet så spelade man upp olika telefonsamtal från personer inne i tornen (autentiska). En kille satt fast på 100:e våningen med hundra personer, som inte hade en aning om vad som hade hänt utan var helt lugn.

När de väl spelade upp det sista telefonsamtalet, blev jag rädd på riktigt. Det var från en kille som satt på näst högsta våningen i torn 2. Under hela telefonsamtalet får man se just det tornet, i just det ögonblicket.
Efter ett tag kommer dom till hans (Kevin Cosgrove heter han) sista stund i livet.
Det sista han sa var:
- "Hello. We're looking in...We're overlooking the Financial Center. Three of us. Two broken windows. Oh, God. Oh...
Precis då ser man hur tornet började rasa ner mot marken, och hans skrik i telefonen fick mig att stelna till av fasa. I ena sekunden var han vid liv och i den andra så var han död.
Jag kan fortfarande inte sluta tänka på det, måste väl gå terapi för det här...