Didn't see that one coming, did ya?
"...fick för mig att den höga smällen kom från lägenheten ovanför. Min inre röst försökte förgäves övertala mig att sitta kvar framför den flämtande lågan som för tjugo minuter sedan var en brasa, men nyfikenheten fick mig att ta på mig mina nötta träskor och sakta öppna ytterdörren ut till trapphuset. Lamporna var som väntat släckta, och av någon anledning höll jag andan medan jag sträckte mig efter ljusknappen. Det tog ett tag för dem att återfå sin forna styrka, men till slut var vägen uppför trappan lika klar och lockande som den tidigare brasan.
Jag tog mig sakta upp en våning, hela tiden uppmärksam på minsta ljud från lägenheten. Huvudet var klarvaken trots det faktum att jag nästan somnade på den mjuka madrassen jag hade lagt framför brasan och blev smått dåsig när jag hörde smällen. Den bruna dörren uppenbarade sig för mig men den såg inte välkomnande ut. Strax ovanför brevinkastet satt en egengjord "Ingen reklam"-dekel, utan ett "tack" på slutet och ovanför den ännu en egengjord dekal som löd "Varning för hunden", men jag hade inte under hela min tid hört någon form av "djurkisk" närvaro. Hela huset hade varit tyst, fram till nu då.
Jag visste att jag inte borde, men nyfikenheten fick mig att ta de tre sista stegen närmare dörren. Det sista steget ekade i hela trapphuset på grund av träskon, och jag spände varenda muskel i ansiktet som ett tecken till mig själv att "fan, det där var inte bra". Men den bruna trädörren kom inte flygandes in i ansiktet på mig. Allt var tyst.
Jag grep tag i det silverfärgade handtaget och vred om. Sakta konstaterade jag att dörren var öppen och valde att öppna den på glänt så jag kunde kika in. Allt som jag kunde se var en nedsläckt hall, men inte mycket mer än hatthylla som var tom. Jag öppnade dörren helt, vilket belyste upp hela hallen, och synen som uppenbarade sig framför mig var...förbluffande.
Hallen var ungefär fem meter lång och tre meter bred, ungefär som min egen hall, fast i min hall stod det inte en hög med sandsäckar halvägs in. Inte heller hade jag ett gammalt maskingevär placerade uppe på sandsäckarna, som en liten befästning i krig. Men turen var på min sida, vapnet var inte bemannat, för jag misstänker att ägaren till lägenheten har ställt upp sitt försvarsverk av en anledning.
Jag tog av mig träskorna för att så tyst som möjligt ta mig runt i lägenheten. Ingen verkade vara hemma, men smällen hade bevisat motsatsen och jag var bara tvungen att ta reda på vad som orsakade det. Och ett maskingevär mitt i en hall fyllde bara på min vilja att få reda på sanningen..."
Nää.
Jag tog mig sakta upp en våning, hela tiden uppmärksam på minsta ljud från lägenheten. Huvudet var klarvaken trots det faktum att jag nästan somnade på den mjuka madrassen jag hade lagt framför brasan och blev smått dåsig när jag hörde smällen. Den bruna dörren uppenbarade sig för mig men den såg inte välkomnande ut. Strax ovanför brevinkastet satt en egengjord "Ingen reklam"-dekel, utan ett "tack" på slutet och ovanför den ännu en egengjord dekal som löd "Varning för hunden", men jag hade inte under hela min tid hört någon form av "djurkisk" närvaro. Hela huset hade varit tyst, fram till nu då.
Jag visste att jag inte borde, men nyfikenheten fick mig att ta de tre sista stegen närmare dörren. Det sista steget ekade i hela trapphuset på grund av träskon, och jag spände varenda muskel i ansiktet som ett tecken till mig själv att "fan, det där var inte bra". Men den bruna trädörren kom inte flygandes in i ansiktet på mig. Allt var tyst.
Jag grep tag i det silverfärgade handtaget och vred om. Sakta konstaterade jag att dörren var öppen och valde att öppna den på glänt så jag kunde kika in. Allt som jag kunde se var en nedsläckt hall, men inte mycket mer än hatthylla som var tom. Jag öppnade dörren helt, vilket belyste upp hela hallen, och synen som uppenbarade sig framför mig var...förbluffande.
Hallen var ungefär fem meter lång och tre meter bred, ungefär som min egen hall, fast i min hall stod det inte en hög med sandsäckar halvägs in. Inte heller hade jag ett gammalt maskingevär placerade uppe på sandsäckarna, som en liten befästning i krig. Men turen var på min sida, vapnet var inte bemannat, för jag misstänker att ägaren till lägenheten har ställt upp sitt försvarsverk av en anledning.
Jag tog av mig träskorna för att så tyst som möjligt ta mig runt i lägenheten. Ingen verkade vara hemma, men smällen hade bevisat motsatsen och jag var bara tvungen att ta reda på vad som orsakade det. Och ett maskingevär mitt i en hall fyllde bara på min vilja att få reda på sanningen..."
Nää.
Kommentarer
Trackback
