My journey

Ahepp, slutpladdrat, dags att berätta hur det egentligen gick till där nere i Malaga när vi försökte ta oss hem till Sverige igen.

Pga av ett mycket väl uppskattat vulkanutbrott hundratals jävla mil norrut blev vi nästan strandade i Malaga men lyckades lyckligtvis ta oss fram till Barcelona, endast tjugo minuter försenade och i god tid till nästa flyg, som skulle avgå med destination Danmark två timmar senare. Det var väl här som problemen började visa sitt äckliga ansikte, kan man väl säga (hrm).
Efter en riktigt kall pizza samt en sjuhelvetes massa kortspel beslöt jag mig för att ställa mig i kön till boardingen. Den stora anslagsskylten visade med stora bokstäver "DENMARK", följt av avgång (kl 22.40, har jag för mig, kan variera). Medan jag nynnade för mig själv i kön dök det upp flera anställda till boardingbåset och agerade väldigt misstänksamt, hetsigt talande med varandra och nervösa blickar. Trots detta var jag fortfarande positivt inställd men det körde Barcelonas flygplatspersonal ner i botten.
- "We are sorry to inform you that xxx flight to Copenhagen, Denmark, has been delayed. Estimated time on arrival; two hours."
Gick tillbaka och spelade lite mer kort i ungefär två timmar, plus en halvtimme till då de inte kunde hitta två piloter i en närliggande bar utan var tvungen att kolla med sjukhuset efter fyllesvin. Aja.

Resan tog ungefär...uh, låt se, tjugo över ett och kom fram runt fyra, så räkna ut det själv, det var hur som helst en väldigt obehaglig resa, mest pga att Christoffer och jag satt precis bredvid nödutgången i mitten. Mitt dilemma var då att antagligen hålla mig vaken eller riskera att om jag somnar, och drömmer en vild (hetsig, mardröm, picture if you will) dröm, råkar kicka till nödutgången så den flög upp, thus dödar i princip alla människor ombord på planet. Det blev inte mycket sömn den färden.

Danmark anlände vi till vid fyra på morgonen ungefär, försenade med ungefär sex timmar. Det var Norrköpingsplanet som skulle gå 22.40, så var det. Anyway, efter vi fortfarande befann oss i Barcelona när det planet lyfte från Danmark så...tja, rätt logiskt att komma på hur det gick.
Här dök ännu ett problem upp; när vi stod och väntade på våra väskor fick alla sin väska...förutom jag. "Hepp", tänkte jag och fortsatte att vänta medan bandet spottade ut fler och fler väskor utan ägare, men ingen röd resväska ploppade upp. Dock var det två riktigt identiska väskor som blev tagna och jag var centimeternära att klippa till personerna som tog sina väskor, då jag trodde att det var min väska. Lyckligtvis så slog jag dom inte.

Enligt SAS hölls min väska kvar där nere. Varför visste de inte. Jag blev en aning nervös, eftersom i den väskan, rättare sagt i accessoaren, låg en rätt stor flaska Jägermeister och en liten vinflaska som jag tagit mig friheten till att smuggla in i landet. Hur som helst sa kvinnan på SAS att "du kan komma tillbaka i morgon, då kanske dom kan kasta upp den". Kalmargänget åkte hem med bil, så det var bara Stoffe och jag kvar nu, helt ensamma i Köpenhamn, men med två biljetter till ett Hilton-hotell, strax bredvid flygplatsen. Vi sov i ungefär fyra timmar innan vi gick upp för att käka frukost och omboka vår biljetter. Och nu börjar det riktiga kaoset.

Efter frukosten gick vi ner till terminalen för att omboka våra biljetter. Problemet var bara att vi inte hade en jäkla aning vart och hur man gjorde det. Informationen pekade mot SAS Kundservice (allt fick tas på engelska, danska borde inte klassas som språk). Tog en kölapp och när Shanghai Air landat var hela terminalen fylld av asiater. Detta gjorde allting mycket svårare, speciellt när man skulle ta sig fram, de var sjukt små.
Sedan kom jag ihåg att jag ännu inte hade fått min väska än, så informationen sa åt mig att ringa från en speciell telefon så hämtar de mig där. Jag parkerade Stoffe vid SAS och begav mig bort emot den andra SAS Kundservice som dagen därpå (eller morgonen den dagen) sa att min väska hölls kvar. Men självklart var det kö här också, asiaterna hade även dom tappat bort sina väskor och krävde att SAS fixade allt. Drygt 50 nummer kvar och ett nummer i sekunden eftersom asiaterna och danskarna inte riktigt förstod varandra, så jag gick tillbaka till Stoffe istället och väntade där.

Väl framme vid SAS säger vi "Hej! Vi vill omboka dessa biljetter till tidigaste flyget till Norrköping", och lämnar frma biljetterna samt pass. Kvinnan, som för övrigt var en riktig jävla bitch, säger på bruten svenska att "ni har fel flygbolag, ring Kimber-Sterlin, här är numret, hejdå". Mycket riktigt hade vi inte SAS utan något jäkla danskt flygbolag. Vi hade endast våra egna telefoner att ringa ifrån, men enligt Informationen var samtalet gratis så vi ringde på, hamnade i en väntkö och väntade (igen).
Nu är det ju så att själva samtalet till Sterlin var helt gratis, däremot var det inte gratis att ringa inom Danmark med ett svenskt SIM-kort, så när jag hade rasat från plats 16 till plats 4 hördes åtta korta pip (YES, VI KOM FRAM!) följt av ren besvikelse när smset "Ditt salda är tomt" uppenbarade sig. Min första reaktion var "Danmark tog mina pengar, VAFAN!", vilket de iofs hade gjort. Jävla danskar...

Så nu stod vi där, utan biljetter hem till Sverige, ingen aning om hur vi ska få tag på dom, ingen kan ringa oss då vi måste betala samtal från utlandet och i en kö bakom en helvetes massa asiater för att försöka få tag i min väska.
Här har vi då guldkornet; en blondin går fram och märker att kölapparna är slut, blir helt förvirrad och ställer sig bakom den personen som står och försöker kommunicera med kundservicen. Detta skapade i sin tur totalförvirring, så alla ställde sig bakom den blonda kvinnan i tron om att de skulle hamna före i kön. I det skedet var jag beredd att slå ner de som stod i vägen, men behövde inte då kön skingrades när blondinen fick ett könummer.
Och när jag var framme visade sig att väskan inte ens fanns i Danmark, de visste inte ens vart den var. "Nahe, vafan...WHERE'S MY BAG?!", sa jag irriterat. Tydligen hade den tagit ett tidigare flyg till Norrköping kl 6 på morgonen, förhoppningsvis. Aja, tänkte jag och for vidare.

Nu vart det jävligt långt, så konversationen mellan mig och en tokig flygvärdinna kommer troligtvis komma upp här snart. Fy vad långt det blev...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0