Försöker i detta nu vidga mina musikvyer, känner att jag allt för länge befunnit mig i Metallica-träsket. Det är dags att flytta nu, dags att förnya det gamla. För fyra år sedan existerade inte dödskallar och djävulshorn i tankebanorna, texter som placerar sig mitt i hjärtat, historier om ett förjävla liv med alkohol, headbangande, naivitet, för tidig dödsupplevse, tunga riff, publik som aldrig vill sluta sjunga, tal, dokumentärer, rehabilitering, osv. Metallica har tillfredställt mig på ett sätt inget annan band har kunnat innan, tills jag själv kunde släppa över saker i ett Word-dokument samt i en Guitar Pro-fil.

Dagens musik är läskig. Jag känner mig alienerad, varför är det så här? Oh, vad jag skulle jag inte ge för att inte växa upp i Bay Area, Cali under 70 - och 80-talet...



Var och kikade på kärlekens nya lya, den var otroligt fin med en viss halvläskig utsikt över en kyrkogård. Perfekta grannar som endast väsnas efter midnatt och inte speciellt högt. Det är imponerande att se någon ta ett stort kliv, ännu större att det är en tjej som för 6 år sedan gömde mina pokerchips medan jag snodde hennes sko. Det känns skönt att vara en del av hennes livskapitel och en del av min. En miljard fjärilar har fest just nu.