Shit, jag är vid liv och den här bloggen är fortfarande vid liv efter 4 och ett halvt år, imponerande. Jag har flera gånger övervägt att radera detta nav av minnen men alltid blivit överrumplad av den lättsamhet som mina inlägg utstrålar och på så vis har elimineringen skjutits upp ett par månader.
För det är otroligt skönt och rogivande att kunna gå tillbaka i tiden och åtminstone försöka minnas de situationer, de känslor och de människor som befinner sig mellan raderna, hur allt verkade helvete men i själva verket var alldeles underbart. Speciellt dessa ryskalektioner verkade ha underhållit/stört mig i x antal år men vem hade inte blivit ärrad för livet av en galen, ukrainsk tant som putsade ryska automatvapen under lektionstid och tvingade sina elever att både titta på tavlan och skriva av samtidigt.

Sen kom det här med Metallica in i bilden. Jag som trodde att min System of a Down-period var extrem, åh så fel jag hade. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod och predika för Max att Metallica är bara skrikmetal med dödskallar och död medan jag viftade med min Coldplay-flagga. Vad det var som tog fart beats me, men jag vet när och vart jag befann mig när Love smsade en lista på lite hårdare Metallica-låtar som behövde tränas in när ett visst Metallica-tributeband krävde en sångare. Första tonen var Justin Beiber x80 men musikerna i rummet verkade inte bry sig så länge de fick spela sina solon och headbanga lite grann.

Mycket av bloggen har ockuperats av inlägg om friidrottsträningar, friidrottstävlingar och annat smått och gott angående friidrott. Jag kan faktiskt ta och citera mig själv här, 16 år gammal: "Ja, varför inte börja med den extremt härliga cykelturen till Vrinneviskogen som jag gjorde idag, till det som är mitt liv; friidrotten (inte skogen alltså)." Uppenbarligen hade jag ett sinne för humor redan då, även om det är definierbart. Vad som hände mellan punkt A (cykelturen) och punkt B (i skrivandets stund) har jag inte en sjuhelsikes aning om. Jag var såååå säker på att det var min framtid och ingenting kunde ändra på det, ingenting! Men en gissning är att från den stunden min otroligt (o)lägliga ryggskada kom med in i bilden och tvingade när en förstörd och uppgiven Jonathan uppkom ett nytt intresse, något som fick ens liv att ta en skarp vänstersväng på en tungt traffikerad gata och sedan glida längs med den nyupptäckta vägen. Jag hade alltid velat spela gitarr men aldrig haft orken eller kunskapen till det, men nu när man blir bänkad av kroppen själv slog sig tiden ner bredvid mig, lutade huvudet åt sidan och somnade, och hans jämna snarkningar och andetag utgjorde en naturlig metronom som slipade gitarrkunskaperna till nya höjder.

Att aldrig göra klart något är något jag alltid varit bra på. Om det nu gäller jobb, skolprojekt eller bara vanliga sysslor spelar ingen roll. Förr spelade gjorde det mycket liten skillnad om man skrev ett prov och när tiden var ute hade man knappt skrivit fem A4 medan resten av klasskamraterna förbrukade papper likt termiter angriper trä. Efteråt var brydde man sig inte det minsta hur det gick, blev man godkänd var det bara ett oviktigt plus i kanten, jag behöver inte det här för jag kommer bli större än det här. I sju år har tanken att "allting ordnar sig" flugit omkring i huvudet och fortfarande gör den det, men bränslet börjar ta slut. Vissa stunder har huvudet begravts i armarna för att skyddas från den omgivning jag ser men inte förväntade mig. Jag hade större förhoppingar på mig själv men naiviteten gjorde mig blind

Men på vissa fronter har det gått bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig.

För sju år sedan flyttade en miljard fjärilar in i min mage på grund av dig. Jag har sagt det förr, men du tror mig inte och det är förståeligt, för hur jag agerade då är fortfarande någonting jag inte begriper mig på alls. Vi har träffats på vägen dit vi är nu och allt har inte riktigt gått som det borde, men under den här långa promenaden har jag alltid undrat vad som hände med dig och vad du gör, tills från ingenstans när du bara satt där. Jag har aldrig gillat telefonjobb men jag tackar ödmjukt Telia för att jag fick träffa dig igen och se nu vart vi är.

(Det här kan bli lite blödigt men det behöver sägas)

Jag älskar dig, du gör verkligen allting mycket lättare, såna här känslor har jag aldrig haft för någon förut, jag har aldrig känt mig så hemma och så trygg med någon, jag känner den lätthet jag kände för fyra och ett halvt år sedan komma tillbaka tack vare dig. Bara av att tänka på ditt leende får mig att skratta av lycka och det känns underbart.

Tack, älskling <3