11 år sedan startade jag den här bloggen för att Sara sa att jag borde och vad bra det blev. I flera år har jag gått in och läst minnen från förr, skrattat lite över hur dum i huvudet man har varit men sen även insett att skillnaden nu från då är bara att jag är äldre.

Jag var 16 då, 27 nu. Helt sjukt att jag ens skriver igen istället för att behandla bloggen som ett museum jag proklamerade i något inlägg för länge sedan men den dagen jag är 45 år och om bloggen fortfarande existerar ska jag kunna gå in här och skratta lite mer åt mig själv.

Så hej, gubbjävel, hoppas du inte fuckade upp för mycket på vägen till 45 och att du inte äter nudlar varje dag bara för att det är gott. Men gör du det är det lugnt för vi älskar nudlar. Däremot kanske du får avsluta det där UC-skiten som skickade räkningar varje månad som jag inte har en aning om vad det är men är för odisciplinerad för att avsluta.

Puss. /Jonathan, 27

Nae, men annars då? Känns som varje gång jag kommer tillbaka hit inleder jag alltid inläggen med "Det var ett tag sedan" eller liknande, så jag passar på att inleda med en mening jag alltid använder om det plötsligt blir en obehaglig tystnad. Sture sitter för övrigt och råskriker som en brunstig älg och Tai försöker se söt ut så han förhoppningsvis kan få smaka lite av min mat. Även om han är förbannat söt får han inget!

Sista dagen på jobbet idag för den här veckan, sista lugna dagen innan helvete öppnar dess portar och släpper lös tre nya rekryter som ska ta plats på Whirlpools mini-lina, med jag som deras manliga version av en chef-dominatrix, ett vakande öga som aldrig sover och som bestraffar alla snedsteg och felkopplingar med min piska.
Melodramatiskt som fan, den vanliga versionen är att jag är team leader och det kommer tre nya personer till linan som jag har ansvar över. Ska bli spännande. Men jag har ingen som helst lust att jobba idag, allt jag vill är att titta på film med Therése och mysa järnet. Jag gillar att jobba kväll pga man jobbar endast fyra dagar och man börjar klockan tre varje dag, men det jag hatar mest av allting är att jag och älskling inte ses alls förutom på helgerna, i och med att vi jobbar om varandra. Det blir i princip "Hej, älskling, godnatt" - "Jag går till jobbet nu, älskar dig". Därav är helgerna mycket mer underbara än de brukade vara förr, just för att då får jag vara med min andra hälft och vakna upp bredvid henne. Underbart är bara förnamnet!

Nej, jag ska ta och gå på toaletten nu, sedan ska jag nog traska iväg till jobbet, sista dagen inför helgen. Längtar tills på fredag för då är det fan i mig mys! (Så du vet, älskling! <3)

Imponerar mig själv genom att hålla den här bloggen levande. Med tanke på att de senaste besöksantalet inte ens sträcker sig över två personer per gång (vilka antagligen är jag själv, en gång från mobilen och en gång från datorn) är det ens värt att hålla på? Det är alltid skönt att skriva av sig, så slutsatsen blir att bloggen är mer för mig själv än för läsaren.

Hur som helst, livsuppdateringing verkar flyga in här i huvudet så det är dags att skriva upp vad som är...uppskrivet. Hrm.

Jag är inne på mitt livs äventyr tillsammans med den finaste personen jag kan tänka mig. Therése och jag är inne på vår femte månad som par och mina förra förhållanden har alltid dalat härifrån men nu är det tvärtom, allt bara pekar starkt framåt och starkt uppåt, känns verkligen skönt att ha hittat någon man vill spendera resten av ens liv med så pass tidigt och jag är tacksam för varje sekund jag får vara hennes.  

Och så ännu mer glada nyheter; vi ska bli sambos! Jag kan knappt tro det, är lika exalterad som en brunstig älg på speed och alldeles för starkt kaffe (...?). Haga är vår destination, på tok för nära Donken men det ska nog inte bli några problem alls. Hemfärden från krogen får dock avverkas med taxi då Marielund inte direkt är ett område man vill befinna sig i efter klockan nio. Föreställ dig att åka förbi där och på ett tak står åtta överviktiga Mc-snubbar och försöker döda ens bil med enbart blickar. Tur att Love är militär, han har säkert en eller två hagelgevär i strumporna.

Att göra microvågsugnar är ingen konst. Eller med tanke på vad alla konstnärer anser är konst skulle man med nästan all säkerhet kunna kalla mig microvågsugnens Picasso, i alla fall första veckan då varenda jävla ugn såg deformerad ut. PEMA däremot är awesome, Whirlpool är awesome, jag är awesome på att popnita...säglger vi. Men jag känner ingen ångest att gå till jobbet så det är positivt, men jag kanske bör jobba lite längre innan jag "vill ta en AK47 till jobbet och mangla ner hela stället" - Anonym.

Jag har hur som helst en otrolig motivation att jobba så Therése och jag kan få det så bra som möjligt, om någon in världen förtjänar de allra bästa så är det hon, för den tjejen betyder världen för mig och allt jag önskar är henne och oss all lycka i som finns.

Jag lär nog inte dyka upp här på ett tag.

Or am I?

Shit, jag är vid liv och den här bloggen är fortfarande vid liv efter 4 och ett halvt år, imponerande. Jag har flera gånger övervägt att radera detta nav av minnen men alltid blivit överrumplad av den lättsamhet som mina inlägg utstrålar och på så vis har elimineringen skjutits upp ett par månader.
För det är otroligt skönt och rogivande att kunna gå tillbaka i tiden och åtminstone försöka minnas de situationer, de känslor och de människor som befinner sig mellan raderna, hur allt verkade helvete men i själva verket var alldeles underbart. Speciellt dessa ryskalektioner verkade ha underhållit/stört mig i x antal år men vem hade inte blivit ärrad för livet av en galen, ukrainsk tant som putsade ryska automatvapen under lektionstid och tvingade sina elever att både titta på tavlan och skriva av samtidigt.

Sen kom det här med Metallica in i bilden. Jag som trodde att min System of a Down-period var extrem, åh så fel jag hade. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod och predika för Max att Metallica är bara skrikmetal med dödskallar och död medan jag viftade med min Coldplay-flagga. Vad det var som tog fart beats me, men jag vet när och vart jag befann mig när Love smsade en lista på lite hårdare Metallica-låtar som behövde tränas in när ett visst Metallica-tributeband krävde en sångare. Första tonen var Justin Beiber x80 men musikerna i rummet verkade inte bry sig så länge de fick spela sina solon och headbanga lite grann.

Mycket av bloggen har ockuperats av inlägg om friidrottsträningar, friidrottstävlingar och annat smått och gott angående friidrott. Jag kan faktiskt ta och citera mig själv här, 16 år gammal: "Ja, varför inte börja med den extremt härliga cykelturen till Vrinneviskogen som jag gjorde idag, till det som är mitt liv; friidrotten (inte skogen alltså)." Uppenbarligen hade jag ett sinne för humor redan då, även om det är definierbart. Vad som hände mellan punkt A (cykelturen) och punkt B (i skrivandets stund) har jag inte en sjuhelsikes aning om. Jag var såååå säker på att det var min framtid och ingenting kunde ändra på det, ingenting! Men en gissning är att från den stunden min otroligt (o)lägliga ryggskada kom med in i bilden och tvingade när en förstörd och uppgiven Jonathan uppkom ett nytt intresse, något som fick ens liv att ta en skarp vänstersväng på en tungt traffikerad gata och sedan glida längs med den nyupptäckta vägen. Jag hade alltid velat spela gitarr men aldrig haft orken eller kunskapen till det, men nu när man blir bänkad av kroppen själv slog sig tiden ner bredvid mig, lutade huvudet åt sidan och somnade, och hans jämna snarkningar och andetag utgjorde en naturlig metronom som slipade gitarrkunskaperna till nya höjder.

Att aldrig göra klart något är något jag alltid varit bra på. Om det nu gäller jobb, skolprojekt eller bara vanliga sysslor spelar ingen roll. Förr spelade gjorde det mycket liten skillnad om man skrev ett prov och när tiden var ute hade man knappt skrivit fem A4 medan resten av klasskamraterna förbrukade papper likt termiter angriper trä. Efteråt var brydde man sig inte det minsta hur det gick, blev man godkänd var det bara ett oviktigt plus i kanten, jag behöver inte det här för jag kommer bli större än det här. I sju år har tanken att "allting ordnar sig" flugit omkring i huvudet och fortfarande gör den det, men bränslet börjar ta slut. Vissa stunder har huvudet begravts i armarna för att skyddas från den omgivning jag ser men inte förväntade mig. Jag hade större förhoppingar på mig själv men naiviteten gjorde mig blind

Men på vissa fronter har det gått bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig.

För sju år sedan flyttade en miljard fjärilar in i min mage på grund av dig. Jag har sagt det förr, men du tror mig inte och det är förståeligt, för hur jag agerade då är fortfarande någonting jag inte begriper mig på alls. Vi har träffats på vägen dit vi är nu och allt har inte riktigt gått som det borde, men under den här långa promenaden har jag alltid undrat vad som hände med dig och vad du gör, tills från ingenstans när du bara satt där. Jag har aldrig gillat telefonjobb men jag tackar ödmjukt Telia för att jag fick träffa dig igen och se nu vart vi är.

(Det här kan bli lite blödigt men det behöver sägas)

Jag älskar dig, du gör verkligen allting mycket lättare, såna här känslor har jag aldrig haft för någon förut, jag har aldrig känt mig så hemma och så trygg med någon, jag känner den lätthet jag kände för fyra och ett halvt år sedan komma tillbaka tack vare dig. Bara av att tänka på ditt leende får mig att skratta av lycka och det känns underbart.

Tack, älskling <3

Jag har alltid gillat den här texten.

Att det ska vara så förbannat svårt att ha reda på saker, mer specifikt just nycklar. De är helt värdelösa när de går och gömmer sig vilket tvingar ägaren på en ofrivillig skattjakt i hopp om att krysset på kartan verkligen stämmer, men när fan gör den det? Än värre när jag hittar nycklar jag inte letar efter men totalt glömt bort existerade, så om någon vill ha tillgång till en gymnastiksal på en särskilt plats någonstans i Norrköping så hojta till, du har inte fått nyckeln av mig och jag heter Rodrigo samt kommer från Wales.

Försöker i detta nu vidga mina musikvyer, känner att jag allt för länge befunnit mig i Metallica-träsket. Det är dags att flytta nu, dags att förnya det gamla. För fyra år sedan existerade inte dödskallar och djävulshorn i tankebanorna, texter som placerar sig mitt i hjärtat, historier om ett förjävla liv med alkohol, headbangande, naivitet, för tidig dödsupplevse, tunga riff, publik som aldrig vill sluta sjunga, tal, dokumentärer, rehabilitering, osv. Metallica har tillfredställt mig på ett sätt inget annan band har kunnat innan, tills jag själv kunde släppa över saker i ett Word-dokument samt i en Guitar Pro-fil.

Dagens musik är läskig. Jag känner mig alienerad, varför är det så här? Oh, vad jag skulle jag inte ge för att inte växa upp i Bay Area, Cali under 70 - och 80-talet...



Var och kikade på kärlekens nya lya, den var otroligt fin med en viss halvläskig utsikt över en kyrkogård. Perfekta grannar som endast väsnas efter midnatt och inte speciellt högt. Det är imponerande att se någon ta ett stort kliv, ännu större att det är en tjej som för 6 år sedan gömde mina pokerchips medan jag snodde hennes sko. Det känns skönt att vara en del av hennes livskapitel och en del av min. En miljard fjärilar har fest just nu.

Jag bryr mig inte vad du säger, jag sätter inget värde i dina ord, dina attacker och hot rår inte på mig, hade jag reagerat instinktivt i den situationen skulle det inte blivit vackert. Du pressade mig och du kunde fått ett helvete tillbaka men även jag kan vara lugn och sansad. Jag är inte så omogen som du tror, jag bara bryr mig inte. Varför leva i denna existens där endast hon med de vackraste ögonen, det finaste leendet, varmaste skrattet och den mest underbara personligheten kan förmå mig att sätta min fot på samma plats som jag avskyr.

Hon lyser upp mörket, visar vägen med ett ljus gjort av kärlek, visar att en döende värld fortfarande kan le och att det går att slå tillbaka mot de som så entusiastiskt försöker underminera den.

Det är dags att gå den väg jag stakat ut för mig själv men inte vågat gå längs. Nu har jag även henne att hålla i handen.

She, my beacon of hope.

Metallica får sammanfatta allt åt mig, längre text kommer senare.

Lay beside me, tell me what they've done
Speak the words I want to hear, to make my demons run
The door is locked now, but it's open if you're true
If you can understand the me, than I can understand the you.

<3

För fyra år sedan såg världen ut som en stor, glad smiley. En smiley med det bredaste leendet i världen där alla log och var lyckliga, där alla log mot den nya dagen och välkomnade varenda människa vars väg korsade sin egen, hjälpte de som behövde det och ingen övergavs. En oegoistisk värld, en otrolig utopi.

Det var lukten av Wella-hårspray som förde mig tillbaka till den här bloggen, det och saknaden av en plats där jag kan tömma mig själv från allting jag ofrivilligt kedjat mig fast till och även saker jag med glädje släpat med mig. Jag läser igenom allt jag skrivit från september 2007 och inser hur lik jag är nu som då, och hur olik jag är nu som då.

Alltså hej?